Aktion: Retard Raveolution rejvade sig till rubriker

Sommaren 2024 uppstod ett rejv på spårvagnshållplatsen Frihamnen. Rejvet hette Retard Raveolution, och satte fingret på ett stort problem. Göteborgs stad expanderar områdena Frihamnen och Ringön som central festplats och mötespunkt i staden – men för att ta dig till festen via kollektivtrafiken behöver du ta dig uppför en lång trappa från hållplatsen (eller riskera livet och korsa motorvägen). Som rullstolsburen är du helt enkelt fast på hållplatsen, medan andra kan gå på fest.

Detta problem löste kooperativet GIL genom att ta festen till hållplatsen istället. GIL är ett kooperativ som samordnar personlig assistans, och som vill påverka samhället i frågor som assistans och tillgänglighet. Jag har pratat med rejv-arrangör Anders.

Berätta, varför rejvade ni på spårvagnshållplatsen Frihamnen?

Hållplatsen Frihamnen är ett extremt tydligt exempel på hur problematiken ser ut. Kliver man av där och man inte kan gå i trappor, så kommer man inte därifrån.

Det är en spårvagnshållplats som ligger mellan stadsdelarna Frihamnen och Ringön. Ett område där stan satsat mycket pengar på att göra dessa platser till mötesplatser för människor. Området är fullt av kreativa företag och verkstäder, mötesplatser, evenemang och konserter…

Men dit kommer ju inte vi rullstolsbundna från spårvagnen. Så då tänkte vi att vi tar rejvet dit istället.

Blev det en lyckad aktion?

Det blev grymt. Det var ett svingott rejv. Det var ett fullgott utomhusrejv med dieselaggregat, det var ett jävla drag när det kom till musiken.

Rejvet var ju på själva hållplatsen och jag var förvånad att vi fick hålla på så länge… 23:40 klev jag av spårvagnen, då hade de pumpat igång musiken, och jag tänkte att efter 15-20 minuter kommer vi få stänga ner. Men först vid halv två kom snuten.

De som deltog var folk som var inbjudna, men också folk som anslöt för att de klev av spårvagnen och såg att det här var ju gött.

Vad tycker du var det främsta utfallet av rejvet?

Det blev ett tydligt statement, i och med att det är så många som sett rejvet och pratat om det.

Vad är första steget till att bli en rubrikskapare enligt dig?

Vi använder humor och provokation för att låsa upp allt det där dystra. Provokationen gör saker med folk inombords, det väcker försvar och öppnar för viktiga samtal med folk.

Vi är också ganska orädda av oss. Man får vara lite av en idiot ibland och kasta sig framför bussen och våga sticka ut hakan. Det är nog vår framgång.

Vi är snabba och inte så långdragna i saker och ting. Vi har liksom inte en kampanjmodell eller teori som vi följer, utan vi kör på det som känns bra. Vi jiddrar oss fram till en idé, som blir en annan idé, som blir en tredje idé…

Vi söker oss ofta till forum och målgrupper där ingen förväntar sig att vi ska dyka upp, som i alkoholindustrin och i skönhetsbranschen. Saker som folk inte förknippar med oss funkisar.

Om du ska ge ett råd till en funkisläsare därute som vill agera mot en orättvisa…

Engagera dig och ta den platsen du har rätt till. Det är så lätt att bli en produkt av det sociala sammanhanget… Har du testat att gå till tio ställen och du inte kommer in nånstans, förr eller senare så stannar du istället hemma istället.

Men var stolt och ta den plats du förtjänar och gör din röst hörd!

Hur blev du själv engagerad?

Jadu haha, det hade jag faktiskt aldrig trott om nån frågade mig för 20 år sen. Det började när jag skadade mig i skidbacken och blev totalt förlamad från bröstet och neråt. Sjukhuset var en skyddad miljö så den stora smällen när jag kom hem. Jag saknade rutiner och hamnade i en depression, och satt bitter själv.

Inledningsvis var det som att “jag får nog finna mig i att jag inte kommer in överallt och att jag får ett halvdant bemötande” men sen insåg jag att det är inte mig det är fel på, utan det är samhället det är fel på.

Så kände jag att jag måste välja: Antingen fortsätta vara bitter eller så måste jag förändra det. Det började med små steg, som att bara gå ut i samhället igen, plugga och prata med vänner. Och sen har det vuxit därifrån efter att jag blev rekryterad till GIL assistans.

Fick ni någon respons från Västtrafik eller från någon politisk beslutsfattare efter rejvet?

Nej de är ganska tröga med det. Vi har jobbat med kampanjer i många frågor, många gånger om. Ibland får vi svar men överlag är det alldeles för dåligt med respons.

Stan är dåliga på tillgänglighet, i synnerhet chefer… Jag är ju själv chef och VD, men jag försöker vara så nära verksamheten som möjligt och träffa våra assistensberättigade så jag inte hamnar för långt från verkligheten. Många chefer fattar korkade beslut för de saknar ju verklighetsuppfattning.

Har du något exempel?

Förut fick vi resa som mest två rullstolsburna på en och samma spårvagn, ibland bara en. Det är ju orimligt att man bara får åka två i bästa fall.

Vi sa till Västtrafik att kan man inte få stå på de här så kallade flexytorna? Svaret var att det fanns EU-direktiv som hindrade det.

Vi tog ett nytt möte med cheferna. Vi sa: “vi träffas på ert kontor och åker rullstol till vårt kontor tillsammans”.

Vi var 3 rullstolar. Västtrafik hade 22 minuter som angiven restid. Det tog oss 60 minuter och vi fick inte resa tillsammans.

Efter det skickade de cheferna in en skrivelse om att ändra detta, ändringar som nu är permanenta.

Starkt, att ta er verklighet till cheferna…

Våra frågor hamnar ofta i kölvattnet. Det tar jävligt lång tid med de här typerna av frågor, eftersom vi behöver ändra strukturer och förändra folks inställning till folk med funktionsnedsättningar. Vi är folk man ser ner på, och det är “synd om oss”.

Folk ser inte nyttan av tillgänglighet, eller användbarhet som man också skulle kunna kalla det, men alla har ju nytta av det. Om du kommer med två tunga påsar till en tung dörr, och det finns en dörröppnare, vad gör du då?

Trycker?

Du trycker på dörröppnaren, såklart. Tillgänglighet är nödvändigt för 10% av stans invånare, men bekvämt för 100%.

Rörlighet är ju också föränderligt genom livet, många äldre behöver också en tillgänglig stad.

Ja full rörlighet är bara en parantes i livet. Spädbarn är ju rätt funktionsnedsatta, om man säger så.

Men det är dyrt, fult och krångligt tycker folk, och vi är underordnade andra lagar som kickar in när det ska byggas, och så skiter man i det.

Säg att den som läser dina svar blir inspirerad att göra något. Vad skulle du säga till den personen?

Det finns en begreppshysteri över att säga fel om oss, och så vågar man inte säga någonting.

Så länge man gör någonting, så är det bra tycker jag.

Vi jobbar väldigt brett, har kontakt med kommunen och politiker, vi skriver debattartiklar. Något annat som är lätt att göra och som spelar roll är att göra en kommentar, gilla och dela saker i sociala medier. Det är inte alltid mycket som krävs för att göra skillnad, börja med ett litet steg.

Läs fler artiklar lik denna: